Josefin och Frida

Fortsättningen kommer HÄR;

"Vem är det?" frågade jag Canis ännu en gång. Han gnydde bara till svar. Sedan stannade han upp och började morra. Hans tänder var vita som snö. Hans ögon glittrade till i rädsla och ursinne. Han såg ut som den varg han en gång var. Innan jag tog hand om honom. Jag såg efter vad han morrade åt. Dimman slog mig hårt i ansiktet. Månskenet nådde inte egenom det. Personen vi följt efter, hade också stannat. "Var kommer dimman ifrån? Det var ju helt klart nyss..." Någonstans ifrån hördes musik. Canis såg på mig. Jag såg i hans ögon att han ångrade sig att vi följt efter personen. "Var inte rädd gubb..." började jag, men ett skratt fick mig att sluta. Ett ihåligt, vackert men ändå skrämmande skratt.

Jag famlade i fickorna efter tändsticksasken. Jag var glad att jag fått med mig den hem från jobbet... Även om barnarbete är förbjudet, var det bäst att jag arbetade. För annars skulle vi få flytta. In till stan. Jag fann tändstickorna och tände lyktan. Dess ljus trängde igenom en bit av dimman. Resten förblev i mörker. Personen vi följt efter var lång och hade ljust kort hår. Jag närmade mig försiktigt. Det var en pojke. Han andades långsamt och tungt. Jag gick framför honom och då såg jag hans ansikte..."Emil!" flämtade jag. Emil var inneboende hos oss. Han arbetade också på tändsticksfabriken. På kvällarna skötte han om våra hästar. Han var några år äldre än mig, 17 tror jag. Emil såg tomt framför sig. Hans ögon visade inget tecken på liv. Jag sprang fram och slog honom på kinden. Ingen reaktion.

Men så plötsligt vaknade han till och log. Men inte mot mig...